Ja det händer mycket nu!

Livet går i 110 just nu känns det som. På lördag tar dottern och jag plus två till flyget till Österrike för att därifrån köra hyrbil till vår nya lägenhet i makens hemland. Vi skall bygga kök och köpa inredning dit. Maken och sonen tar bilen direkt från min mormors begravning på onsdag och kör ner med kök, våningsäng och en massa annan packning. Rätt så knökat som ni kanske förstår. Det är mycket som skall tänkas på så att det kommer med. Själv jobbar jag eftermiddag idag och i morgon och nätter på onsdag och torsdag plus att det ligger en utbildning inplanerad mellan 11 och 13:30 idag. Hur skall jag hinna!!!

Som ni förstår så kommer inte Itrim på varken första, andra eller tredje plats utan lååångt ner på listan. Jag gör mitt bästa vad det gäller stegen, men träningen får vackert vänta tills jag kommer hem och får en normal vardag igen. Jag avslöjade på mitt möte igår att allt annant än bra saker trillar in i munnen och fick då som uppgift att lägga tyngdpunkt på nolltolerans i fyra veckor tills nästa gång jag kan gå på möte. Det låter bra!

Nej, nu har jag verkligen inte tid att sitta här längre! Ha en trevlig påsk så hör jag av mig om fjorton dagar ungefär. Då skall jag väl ha fått näsan över ytan igen! ;-)

Den här veckan har jag fått till mina steg varje dag plus att jag har ändrat lite i min kost. Jag äter frukost och lunch som vanligt. Det nya är att jag har börjat äta Itrims Chili-sin-carne och Cous-cous till mellanmål. Sista målet blir en bar eller en smoothie.

Det känns som om jag äter mer och jag känner mig mättare också. Inte så dumt!

Det där med att få till stegen är väldigt viktigt för mig har jag insett. För det första så blir det ju helt klart bättre viktminskning och sedan så känner jag mig lite duktig vilket leder till att jag inte får lika stort sug efter dumheter. Sug är mer mentalt än vad jag tidigare trott faktiskt.

Stegklubben har visat sig vara ett bra verktyg för mig. Jag är lite av en sucker för diagram, statistik och staplar måste jag erkänna! ;-)

En annan bra grej är att stegveckan där ligger måndag till fredag. Min Itrimvecka är fredag till torsdag. Om jag misslyckats med mina steg över helgen så har det innan Stegklubben varit lite svårt att hitta motivationen på vardagarna, men nu har jag ju en nystart varje måndag också. Win win situation!

Idag känner jag mig lite extra duktig. Dottern hade glömt sin gympapåse så jag gick till skolan med den direkt klockan åtta på morgonen och fortsatte sedan med en långpromenad. Det känns extra bra att det redan finns 8775 steg på räknaren med tanke på att det mulna vädret under promenaden övergick till ett fint regn som nu glatt fortsätter utanför mina fönster. Och jag behöver inte tänka en sekund till på mina steg idag! De kommer automatiskt när jag går och handlar inför helgen och när jag tar mig till jobbet ikväll. :-)

Trevlig helg på Er!

Gårdagens gruppträff handlade om självförtroende - stark tilltro till den egna förmågan att prestera.

Det är lite intressant det där med självförtroende. Det är en färskvara som kan variera väldigt beroende på vad man får för respons av sin omgivning.

Vi avslutade klassen med att sätta en lapp på ryggen och att alla i gruppen skulle skriva något positivt på den. Idag är mitt sjävförtroende gott! Titta bara vad mina fantasktiska gruppkamrater skrev om mig...

* Uppmuntrande mot alla!

* Käck

* Omtänksam

* Duktig

* Positiv

* Snygg

* Mysig och trevlig
* Glad positiv personlighet

* Intressant

Hur kan man annat än att gå stärkt ur något sådant! :-D

Det är precis vad jag behöver nu. All hjälp jag kan få!

Jag var så himla stursk inför min jobbarhelg med att jag minsann inte kunde äta mer än det jag tog med mig, men jag lyckades förtränga det faktum att affären är öppen några timmar efter jag kom hem. Jag har haft våldsamma cravings i samband med veckan före mens och agerade efter dem också :-(

Jag har ännu en gång jättesvårt att komma upp i sadeln igen och får inte ens till mina steg. Jag har haft två sjuka barn hemma sedan en och en halv vecka tillbaka och som grädde på moset så har även jag fått ont i halsen, fast ingen feber ännu. Det halsonda gör att jag inte kan träna och i kväll skall vi gå på kalas.

Uäh vad jag är gnällig!

Som ni kanske förstår så har jag ett plus på strax under två kilo på vågen, men jag skall se till att det är en sexa först i vikten på Itrimvägningen nästa vecka. Det var ju det där med att agera i tid.

Jag äter nu 2+2 och har nästan uteslutande ätit barer som måltidsersättning. Jag tror att jag skall köpa mig ett par lådor cous-cous och chili-sin-carne och äta till middag för att se om jag känner mig nöjdare matmässigt och bara ta till barerna på kvällarna och när det inte passar på annat sätt.

Vad tror ni om det strategin?

Help!!!

Inspirerad av Louise (igen!) så har jag gått med i stegklubben.se och startat ett promenadgäng där. Är det några andra Itrimmare som vill hänga på så är det bara till att gå med och skicka ett meddelande! :-)

Vad händer egentligen med kroppen rent utseendemässigt när du går ner en hel del kilon i vikt och vad kan du ha för förväntningar på ditt nya utseende?

Ja, först och främst får du ta med ålder, barnafödande och hur mycket du faktiskt gått ner i vikt. Sedan spelar det ju roll hur länge du varit överviktig också.

Det säger sig självt att ju äldre du är desto mindre elastisk är huden. Om man sedan som jag har fött två barn så är ju huden på magen och runt hela bålen uttänjd och har eventuellt bristningar som minne från den tiden. Bristningar gör sig faktiskt bättre när magen är utfylld kan jag konstatera med facit i hand.

På mig så har fettet försvunnit på överkroppen och armarna först. Det innebär även att brösten inte är lika "pigga" som innan. Om du tänker ballonger som fått hänga framme i 14 dagar efter ett barnkalas så kanske du förstår vad jag menar! ;-) Men det är ju inget som inte en riktigt bra BH kan fixa.

Nu måste jag ta mig in på ett sidospår faktiskt. Det här med BH är ett sorgligt kapitel när det gäller många kvinnor. De allra flesta har alldeles för stora BH:ar vad det gäller måttet runt om och att kupan är på tok för liten. Kan inte alla som läser detta lova mig att gå in en riktig BH:affär och be om att få hjälp med att prova ut en BH i rätt storlek?

Jag mäter nu 81 cm under bysten och använder just nu BH i storlek 75G som är knäppt på det innersta. Nu börjar det slacka i kuporna på den här BH:n. Den första storlek jag kommer prova när jag skall köpa en ny är 70G, för den kupan är lika stor som en bokstav mindre i omkretsen över, d.v.s 70G har samma kupstorlek som 75F. Hängde ni med? :-)

Och när du köper en ny BH så skall den alltid vara knäppt i det yttersta hacket med tanke på att materialet töjer sig med tvätt och tidens tand. Sådär! Nu får det vara nog med BH-skola för i dag. ;-)

Åter till huden på resten av kroppen. På mina överarmar så har huden hängt med förvånansvärt bra måste jag säga. Jag har lite gäddhäng som fladdrar när jag vinkar hej då till mina käraste, men inte så farligt som jag hade förväntat mig.

Ryggen är helt OK, men det är lite tendenser till att sidorna drar sig lite söderut.

Rumpan har definitivt flyttat söderut och är rätt så lös undertill. Jag har fått börja köpa en ny trosmodell, för med mina gamla trosor så skärs skinkan av på ett synnerligen osmickrande sätt. Jag skall ta foton med jeans på med både mina gamla och nya trosor så skall ni få se vad jag menar.

Magen påminner om när jag var nyförlöst i konsistensen. Ni som inte har den erfarenheten bakom er kan likna det vid hur det känns att ta i en på tok för överjäst vetedeg. Den är väldigt mjukt och enkel att flytta omkring och ger inget som helst motstånd när man petar i den. Jag har fått aningens rynkor där den övre magen hänger ner över naveln och den under magen ser bäst ut om den till största delen befinner sig inuti ett par lite högre trosor och inte blir kapad mitt på för då hänger den över lite. Min svägerska som var rätt så överviktig i samband med sina graviditeter har dock tröstat mig med att hennes mage drog ihop sig riktigt bra efter fyra, fem år. Det får ta tid helt enkelt!

Inget man hittar i en herrtidning precis...

...men rätt så OK för en tvåbarnsmamma som vägt nästan 100 kg i ett antal år!

Låren som det nu börjar ta lite av är allt annat än fasta och skvalpar omkring rätt bra.

Hur känner jag nu inför min nya smalare kropp? Jo, jag är rätt nöjd faktiskt. Nu har jag verkligen dissikerat varenda detalj och tagit fram allt det som inte är så smickrande. Anledningen till att jag gjort detta är att jag tror att det är viktigt att ha realistiska förväntningar på hur man ser ut efter en viktnedgång. Jag kommer aldrig se ut som jag gjorde i tonåren eller innan jag fick barn när jag var i närheten av den här vikten senast. Jag är mycket äldre och kroppen har varit med om ett och annat. Det jag fått i stället är en hel del liverfarenhet och två fantastiska fina barn, och det har varit värt det!

Jag har kanske inte varit redo för att gå ner i vikt förrän nu? Om jag gjorde det för nio år sedan, strax efter jag fått mina barn så hade jag kanske inte blivit lika nöjd som jag är idag? Inte haft lika realistiska förväntningar?

Inspirerad av Louise så har jag skapar ett par virtuella Mumlan:

Till väster 98,6 kg och till höger 69 kg

Människofrukost:

Hallon och blåbär med keso och även ett ägg idag eftersom det bara fanns en dl keso kvar här hemma.

Marsvinsfrukost = vitkål + hö

För människor gäller det att äta upp sina grönsaker innan man får gå på godsakerna. För marsvin gäller det att äta upp sitt hö innan man får gå på grönsakerna! :-)

-------------------------------------------------------------------------------------------------

Luften gick ur mig lite grann efter att jag spurtat mig under 70 kg, men jag står stilla i alla fall. Jag har en jobbarhelg framför mig och då äter jag inte något annat än det som packas ner i väskan, så jag tror att jag kommer kunna se en 68 på vågen på måndag.

Min jobbarkompis och jag skall eventuell ha lite undantag genom att äta sushi till lunch på jobbet i morgon, men det skall inte spela någon roll för resultatet om jag sköter mig vad det gäller steg och kosten för övrigt.

Jag ser nu fram emot att få rida någon av D-ponnyerna på ridskolan då viktgränsen för de största ligger på 70 kg. Jag har inte ridit ponny sedan jag slutade rida i åttonde klass så det skall bli kul! :-)

Jag har inte vägt så lite som 68 (BMI 25 för mig) sedan jag var tonåring heller. Det var den vikten jag hade när jag skrev in mig på VV första gången i övre tonåren. Efter min första viktnedgång då, där jag för övrigt aldrig kom i mål (hade satt en för låg målvikt), så har jag inte varit under BMI 25. Det är kanske därför jag undermedvetet inte "vågar" ta mig över (under?) den gränsen?

Sedan väntar jag på att min mens skall sätta igång också. När jag gick ner den där första gången så kom jag ner till 60 kg, men då försvann min mens de sista tre månaderna. Det ser jag nu som ett tydligt tecken på att jag vägde för lite, så jag vet att någonstans mellan 60 och 68 ligger min nedre gräns. Jag siktar på 65 kg nu. Lägre vill jag inte gå.

I gårkväll så tog min allra käraste väninna (som jag känt sedan vi var 2-3-år gamla) bilen hem till mig och så gick vi en lååång promenad tillsammans. När vi kom till slutet av rundan så insåg vi att vi inte var färdigpratade utan tog och förlängde rundan en sväng till! Vi är lite dåliga på att träffas och höra av oss till varandra, men nu har vi kanske hittat ett sätt att komma till skott! :-D

På tal om att gå så skall jag ta och ta mig ut på en långpromenad nu i det härliga solskenet.

Ha en underbar solskensdag ni med!