Idag har jag varit på ett på-tu-man-hand-samtal med "min" konsulent. Det var härligt att väga in sig på 85,0 kg, inte minst för att jag vid varje femkilosskutt får fler hästar att välja på på ridskolan! :-) Allt som allt så har jag tappat 13,6 kg och det är faktiskt mer än den tunga, otympliga säck med pellets som alltid står längs fram vid tavlan i vår lektionssal. Tjohoo!

Jag har nu fem veckor kvar av de första 12 veckorna, så nu är det är bara fem veckor kvar tills jag skall börja äta "riktig" mat igen.

Jag har börjat att mentalt förbereda mig på att gå över till att äta Varierat* eftersom jag tror att det är först då som den stora utmaningen börjar för mig. Jag är inte direkt känd för att planera och vara välorganiserad och då blir det ju ofta snabba (läs dåliga) lösningar man tar till när hela familjen är hungrig och skriker efter mat.

Jag har länge tyckt att det verkat svårt att veta vad man skall laga för mat vid handflatemetoden och att det finns alldeles för dåligt med recept, men idag så köpte jag kokboken Alla Hjärtans Recept plus att C och jag pratade en hel del om vad det finns för lösningar.

Hon tipsade om att jag alltid skulle se till att ha bra råvaror hemma. Kycklingfiléer, broccoli, blomkål och wokgrönsaker m.m. i frysen och massor av färsk frukt efter säsongen för att kunna äta yoghurt eller keso med fruktsallad till frukost. Allt för att ha snabba lösningar till hands när man hamnar i de där situationerna då både familjen och den egna magen skriker efter mat.

Den där Alla Hjärtans Recept kan jag knappt vänta på att få börja använda. Allt ser verkligen supergott ut! Nu efter samtalet idag så tror jag att jag börjar se det enkla och möjligheterna med handflatemetoden istället för tvärt om, och jag kan inte med ord beskriva hur skönt det är med en viktminskningsmetod där man inte behöver hugga alla maträtter i beståndsdelar och räkna ihop kcalorier på minsta lilla smula. En pannbiff är en pannbiff och skall ätas en handflata av och inte x gram ströbröd, ett tolftedels ägg och så vidare. Puh!

Man får nog pröva sig fram och så märker man om man fortarande går ner i vikt eller om man måste vara striktare i sina val. Fem veckor kvar... Fast fem veckor kan gå fasligt fort! :-)

Foton på vad som hänt med kroppen kommer ikväll eller i morgon. Ja just det! Mina mått skulle jag ju ta också. De kommer i morgon!

* När man äter enligt Itrims program kan man välja "Snabbt men enformigt", d.v.s endast Itrims måltidsersättningar, "Varierat", d.v.s två mål enligt handflatemetoden och två mål med måltidsersättning eller "Lagat men långsamt" där man kör handflatemetoden rakt av ända från början.

Det flyter på bra för mig det här. Jag har inga större problem med ätandet. Jag är lite hungrig då och då, men det är ju inte farlig. Det är en känsla som alla andra och jag vet ju att nästa mål "mat" kommer inom kort. Vikten minskar stadig med cirka två hekto om dagen. Det kanske inte är någon omöjlighet att väga under åttio kilo när jag fyller fyrtio! ;-)

Just att inte väga över åttio efter att jag fyllt fyrtio är något som jag lovade mig själv för ett till två år sedan. Det motsvarar ett BMI på strax under 30. Jag satte då igång med ViktVäktarna, men som alla andra gånger jag varit med där så kom jag inte riktigt hela vägen fram. Mitt absolut bästa försök att gå ner i vikt inträffade för några år sedan då jag helt enkelt slutade banta. Då först slutade jag att gå upp i vikt! Under ett och ett halvt år kröp vikten stadigt ner (12 kg) ända tills jag vägde 77,9 kg då jag fick ett återfall och lämnade mina nya goda vanor. Det var inga stora förändringar jag hade gjort och de var inte så svåra att leva med så jag är nog lite bitter över att jag slarvade bort det jag åstadkom den gången, fast nu är jag ju på banan igen! Som ni kan förstå så är både åttio kilo och 77,9 lite av magiska gränser för mig. Jag riktigt längtar till att inte "ha fetma" längre!

Mitt största moln på himlen just nu är att jag dubbelbokat mig på tiden för mitt Itrimmöte nu på söndag! Vi som skulle ha ett jättetrevligt tema med omröstning och grejer. *arrgh!* Jag får väl ringa in mitt bidrag och se vad som blev resultatet lite senare, alternativt fjäska ofantligt med maken eller lilla mor, fast om jag skall tala till mig själv med mitt "vuxenjag" så vet jag att det enda rätta är att bita i det sura äpplet.

Ja, ja. Den som lever får se!